Juliette

Det är fruktansvärt tråkigt att träffa någon som står en nära som är dement. Min farfar lider utav detta och igår var vi och hälsade på honom, det var inte roligt vill jag lova. Han grät nästan hela tiden, visst han kände fortfarande igen oss och det kunde vara mycket värre, men det märks att allt sakta rinner ut. Han hade till och med problem med att öppna sin julklapp och den var inte svårinslagen.

Dessutom satt han igår och berättade om att han skulle köra bil och om hur han skulle jobba så fort han blev drisk. Han lever i det gamla, han körkort blev indraget för några år sedan pga. den enkla anledningen att han är dement. Min farfar jobbade som snickare innan och trodde att han skulle kunna hjälpa oss här hemma mitt i renoveringen.

Det är givetvis gulligt att han tänker så omtänksamt och så, men det gör en bara ont då han sitter och gråter över att vi måste åka hem, även att se hur han verkligen hoppas att det bara är en sjukdom som ska gå över. För vi som är runt om kring honom är ju väldigt medvetna om att det bara kommer att bli värre.

Nej ush.. Hoppas verkligen att man inte blir dement, isf tänker jag ansöka om dödshjälp utomlands!